UPPVÄXTEN

- Jag heter Per Jonas, är 20 år gammal och bor i Berlin där jag jobbar på en kursgård och sysslar med internationell folkbildning. I mitt huvud tänker jag att jag spenderar min tid med att skapa en bättre värld.

Jag tänker att ens bakgrund är det som formar en och ger oss olika livserfarenheter. Jag menar att jag till exempel vet bra många som är äldre än mig i antal år på jorden men som inte har varit ut och sett världen eller har liknande livserfarenheter som jag har. Jag tror starkt på att de erfarenheter vi har rustar oss olika i livet och att det är det som också påverkar oss mycket i de val vi senare gör i livet.

Jag kommer från lilla Forsbacka, Gävle, med ca 1500 invånare. Jag brukar säga att mitt engagemang i samhällsfrågor började där. Jag var mobbad i skolan och fick verkligen smaka på hur det var att bli orättvist behandlad. Jag tror att mycket av det ligger kvar under idag, jag började engagera mig för att förhindra att fler barn och ungdomar skulle bli behandlade som mig.

Under 2014, bara ett par veckor innan valet valde jag att gå med i SSU. Det kändes liksom rätt att engagera sig mer på en politisk nivå.
För mig inte bara ett sätt att politiskt engagera sig, utan också en social mötesplats för ungdomar. Det handlade om att vara med och förändra världen. Jag har även varit lokal volontär inom ett nationellt projekt i RFSL, Newcomers. Det är en mötesplats och ett nätverk för och mellan asylsökande, papperslösa och nyanlända HBTQ-personer. För mig är det viktigt, samhällsengagemanget, att vara med och påverka. Att försöka stärka rättigheter som inte finns där, pusha för förändring. Jobba med folkbildning. Skapa bättre förutsättningar och bygga gemenskap mellan människor.

Förra året bestämde jag mig för att åka till Berlin och kasta mig på ett jobb som är likt det en ombudsman skulle göra i Sverige. Det vi gör på kursgården är politiska seminarier för ungdomsorganisationer runtom Europa och Mellanöstern. Vi jobbar under tyska motsvarigheten till Unga Örnar. Det kommer folk från hela världen då det är tre internationella organ vi jobbar tillsammans med. Det vi sysslar med är folkbildning – vi pratar om att bygga ett jämlikt samhälle på riktigt, en internationell solidaritet mellan människor som håller över tid.


ATTITYDER OCH NORMER.

Lite klyschigt, men världen behöver generellt mer kärlek. Min attityd påverkar andra, bemöter jag andra med kärlek så tänker jag att det kan räcka väldigt långt. Kärlek, inte i den traditionella bemärkelsen men snarare idén om ett samhälle där man rår om varandra och står upp för varann.

Till exempel kan jag ju tycka att könsroller är riktigt trötta. Vi lär barn från en tidig ålder att vara på ett visst sätt bara på grund av det kön man blivit tilldelad sen födseln. Vi bidrar till de problem vi ser i samhället i stort genom att fortsätta gå patriarkatets ärenden – vi lever i ett system som gynnas av starka normer, där människor inte får möjlighet att uppnå sin fulla potential.

Jag skulle vilja se inte bara politisk förändring men också en förändring i sociala attityder. Vi behöver öppnare rum där folk kan vara sig själva, fria och trygga. Vi behöver uppfostra våra barn mer öppet och sluta tvinga in människor I små snäva hörn.
Att ha bott ett tag i Berlin gav mig verkligen ett annat perspektiv pa öppensinnighet. Gränser är lite mer utsuddade och fokuset ligger mer pa vad som knyter folk samman snarare än vad som behöver separera oss. Det betyder ju förstas inte att allt är guld och gröna skogar. Alla ställen har väl sina problem.


VÄGEN DIT.

Jag tänker att förskolor och skolor måste jobba stenhårt med att bryta normer – Vi måste reflektera över hur vi själva är inkörda i dem för att kunna arbeta mot dem. Vi måste lära barn att deras åsikter betyder något. Min åsikt betyder något. Hur påverkas jag? Och vad betyder det egentligen?


Vi har ett samhälle som tjänar på utanförskapet, på att människor blir mer polariserade.

Det finns så mycket att göra, vi måste jobba från grunden och långsiktigt. Genom samhällets alla skikt så vi når en bred front. Starta en förändringsprocess som berör så många som möjligt.

Det största problemet jag hör om när jag träffar ungdomar idag är att de inte har nagon framtidstro. Det är inte självklart för folk att få lägenhet, utbildning och jobb. Vi ser en stor del av alla ungdomar som öppet pratar om press och stress från skola och hur deras mentala hälsa får lida. Det kan väl inte vara hållbart?

Vi måste motarbeta splittringar i samhället och bygga gemenskap. Vi har politiska ideologier som växer, där olika samhällsgrupper ställs mot varandra. Det finns ingen som tjänar på det förutom de som sitter på den högsta makten. Jag tror inte att vi kan leva som på separerade öar.

Vilka sätter agendan? Vilka sitter på toppen och vad händer på marken, där vi är?



PRIDE

Pride, varför behövs den?

Pride behövs för att människor fortfarande inte är fria att vara sig själva eller älska vilka de vill. Vi har fortfarande inte kommit dit, där vi alla kan leva fria så som vi är.

Därför behövs Pride som en påminnelse om den historiska kampen för fri- och rättigheter, och om det arbetet vi fortsatt kommer göra för en bättre värld. Men också för folk att fira att de lever, det är ofta den tid på året fler människor vågar sig ut bland folk och kan känna sig mer bekväm med att vara just stolt.

Pride behövs för att visa hur långt vi har kommit, utan att säga att vi inte fortfarande har en lång väg kvar. Pride behövs för att folk känner sig låsta. Jag tycker att det är en bra möjlighet för alla människor att kunna lära sig mer, nätverka och bryta barriärer. Det som gör Pride i Sverige lite speciellt är att det nästan alltid är ganska mycket som händer runtomkring, det är inte bara en parad eller en fest. Det är en supermöjlighet för folk att gå på föreläsningar eller lyssna på paneler eller träffa en massa organisationer, och lära sig mer helt enkelt!

Jag tänker att det behövs mer öppna utrymmen som kan vara en samlingsplats för fler människor.

Där jag bor nu finns det ett praktexempel, där samma kille som öppnade en gaybar ett kvarter bort valde att öppna ett café/bar/kulturcentrum som var mer tillgängligt för hela området. Fortfarande lika HBTQ-vänligt men där en turkisk mormor kunde komma och dricka kaffe på dagen liksom och stället fungerar som en samlingsplats för alla runt området, oavsett vad för olikheter man må ha.

Ställen där alla sorters människor kan mötas, utan att behöva oroa sig över vad för social sfär man placerar sig i. Gamla som unga, oavsett vad personer har för bakgrund eller vem man nu än är. Öppna rum där alla är välkommen baserat på idén att det just ska vara ett ställe för alla.



DRÖMVÄRLDEN.

Min drömvärld kommer väl tillbaka till idén om samhället där vi tar hand om varandra. Där alla kan känna sig fria att vara de vi egentligen är. Där alla har mat på bordet och tak över huvudet. Jag skulle vilja se en värld där vi alla har samma förutsättningar, rätt och värde som individer – där vi lyfter upp varandra om vi faller ner.

Jag tänker mig en värld som inte längre är dominerad av män. Där vi har utjämnade maktstrukturer – och vi alla kan leva våra liv fria, oavsett storleken på vår plånbok eller vår könsidentitet eller hudfärg osv. Där alla kan jobba och bidra till ett samhälle tillsammans, med fokus på gemenskap och att stötta varann snarare än splittring och tävling sinsemellan.

Ett samhälle som är baserat på solidaritet. Där vi alla kan vara lyckliga och leva i riktig frihet. Tillsammans.

CFA-Tidningen
Ambassadören
Anna Idell